(tidsinställt inlägg)

 
Återträffen blev en mindre chock. Eller chock och chock, det var inte så jag hade förväntat mig att se honom.
Han stod i en liten hage med lera upp till kotorna i största delen av hagen, tillsammans med två-tre ponnier. Runt om stod flera andra hästar och ponnier, totalt runt 20-25 stycken, eller mer, på knappt två tunnland mark, inklämda i små hagar. Han gick fram och tillbaka och gjorde utfall mot sina hagkompisar och var stressad och orolig, inte den glada coola hästen jag kommer ihåg. Han var inte dåligt behandlad, han hade mat och en fin box, men han såg ut att må dåligt psykiskt av att stå på en sån liten yta med så många hästar runt sig. Han kändes avstängd från omvärlden och inte alls intresserad utan mer bara ett maniskt vankande. Jag stod och pratade lågt med honom en stund. Han vinklade ett öra mot mig och stannade upp en stund då och då, ibland kunde jag kunde röra vid honom innan han började gå igen. Det kändes inte som om han kände igen mig när jag senare stod i hans box och ryktade honom och det gjorde lite ont i mig, inte så mycket att han inte kände igen mig, men mer med tanke på hur han mådde nu. Nu vet jag inte om detta var bara en tillfälligt beteende, men hur troligt skulle det vara? Hade jag haft pengar och plats hade jag tagit honom med mig direkt hem till mig.

Jag och ägaren hade fortsatt kontakt på mail och sms där jag frågade hur han mådde och där jag berättade att jag önskade att jag hade tid att träffa honom igen. några månader senare tog jag, pappa och syster tag i saken, gjorde en tur med bilen där vi bland annat planerat att träffa Anton igen, dock var detta oplanerat med ägaren, men hen hade berättat att jag var välkommen när jag hade vägarna förbi. I stallet berättade eleverna att han inte bodde där längre, att han hade flyttat för ett tag sedan. En av tjejerna berättade att han bara försvann en dag och att de inte hade sett honom den dess. Men när jag fick tag på ägaren berättade hen att han hade dött flera månader tidigare, på gården och ingen annan stans. Han fanns inte längre.

När vi åkte därifrån var jag ledsen, men mest arg för att ägaren ändå aldrig mailade och berättade för mig, med tanke på den kontakten vi haft kändes det som om jag skulle få bli informerad om hans död, när ägaren själv också uppmanat att jag skulle komma och hälsa på och rida en sväng på honom (såklart jag som utomstående person inte är berättigad till något sånt, men hur skulle ni själva känna?). Ägaren hade skrivit varje gång att han mådde bra och var frisk och kry, men när jag fick reda på att han var död berättade hen att hästen varit sjuk och utsliten länge länge. Dessutom var jag arg för att ägaren aldrig berättat för sina ELEVER som stod där som frågetecken, där hen till och med verkar ha ljugit, eller säg hållit sig från sanningen om ni vill, för sina elever.

Han finns inte längre, men han har en speciell plats i mitt hjärta. Jag är tillfreds av att jag fick veta hur hans saga fortsatte utan mig i bilden och hur den slutade.