Hästarna i tur och ordning 2: En V75-vinnare (del 1)
(tidsinställt inlägg)
Andra hästen, Anton, fick jag äran att rida och sköta om åt en westernryttare medan hon skulle fokusera på en unghäst. Han var en varmblodstravare med många år på travet bakom sig, men hade nu blivit omskolad till ridhäst. Hon hade hästarna på sommarbete hos grannarna rakt över vägen från där vi bodde, så bättre kunde det inte bli! Jag hade all frihet med honom och hästen var så gott som min egen under sommaren. Vi red ofta i skogen, men jag hängde även med som skötare när ägaren skulle åka iväg med Anton på westernträning.
En dag tyckte jag att min syster skulle testa Anton, hon skulle få sitta på honom den sista biten hem, och min syster som bara hade ridit Dixie, en gammal fjordhäst som inte hade så himla mycket krut i sig, skänklade och iväg i fullt ös for han! Han galopperade upp för grusvägen men som tur väl satt syster kvar! Han stannade dock bara hundra meter bort ovanför backen och såg bort mot oss, som om han sa "Kommer ni eller?! Ni är på efterkälken!". Han älskade verkligen friheten i skogen och alla vägarna vi tog oss fram på. Jag hann ramla av honom också, men det var på grund av att jag inte hade spänt sadeln ordentligt! När jag snurrade runt och hamnade under honom på marken bromsade han så hårt att han nästan satte sig på rumpan. han stod blickstilla när jag försökte resa mig upp igen som om han varken ville skada sig själv eller mig.
Andra hästen, Anton, fick jag äran att rida och sköta om åt en westernryttare medan hon skulle fokusera på en unghäst. Han var en varmblodstravare med många år på travet bakom sig, men hade nu blivit omskolad till ridhäst. Hon hade hästarna på sommarbete hos grannarna rakt över vägen från där vi bodde, så bättre kunde det inte bli! Jag hade all frihet med honom och hästen var så gott som min egen under sommaren. Vi red ofta i skogen, men jag hängde även med som skötare när ägaren skulle åka iväg med Anton på westernträning.
En dag tyckte jag att min syster skulle testa Anton, hon skulle få sitta på honom den sista biten hem, och min syster som bara hade ridit Dixie, en gammal fjordhäst som inte hade så himla mycket krut i sig, skänklade och iväg i fullt ös for han! Han galopperade upp för grusvägen men som tur väl satt syster kvar! Han stannade dock bara hundra meter bort ovanför backen och såg bort mot oss, som om han sa "Kommer ni eller?! Ni är på efterkälken!". Han älskade verkligen friheten i skogen och alla vägarna vi tog oss fram på. Jag hann ramla av honom också, men det var på grund av att jag inte hade spänt sadeln ordentligt! När jag snurrade runt och hamnade under honom på marken bromsade han så hårt att han nästan satte sig på rumpan. han stod blickstilla när jag försökte resa mig upp igen som om han varken ville skada sig själv eller mig.
På hemsidan travsport.se stod det att Anton hade dragit in öven en halv miljon kronor och vunnit v75-7 med självaste Lutfi Kolgjini i sulkyn :)
När vintern kom blev pappa sjuk och jag hade inte längre någon som kunde köra till stallet när hästarna flyttade hem till sitt igen. Jag slutade rida honom, Anton och hans ägare försvann, men jag slutade aldrig tänka på honom. Sökte på nätet vart han kunde ha tagit vägen, år efter år, men fick inget napp. ÅTTA år senare hittade jag honom! Det var en ridverksamhet neråt landet som hade honom hos sig, han var inte kvar hos westernryttaren längre. Jag kommer ihåg att jag satt på mitt rum och grät av glädje och skickade iväg ett mail direkt där jag skrev vår historia och att jag ville träffa honom igen.
